Nattkylan nyper nästan fast frosten mot marken. Vi tvekar länge . Men när en efterlängtad sol smeker blankvattnet ser det så vackert ut att det får bli ett eftermiddagsförsök. Lågvatten, glasklart och minusgrader. Mycket svårare kan det inte bli. Vi vadar ut och prickar av alla ställen där fisken normalt rör sig. Vi får leta en stund. Ett stråk av kalkfärgat vatten, några småkrusningar på snedden. Och där sitter den.
I den här typen av vinterväder är plötsligt kusten ett acceptabelt utflyktsmål för folk och fä. Den sedvanliga ensamheten är utbytt mot söndagsflanörer, hundrastare och korvgrillare. Ett påpälsat promenadsällskap applåderar drillning och landning. Det känns absurt. De dova vantapplåderna dör ut när jag krokar av fisken och släpper tilbaka den. Blank, men bara knappa halvmetern. En annan fisk visar sig i en svagt rullande våg. Ointresserad. Fredrik tappar en öring, sen räcker det. Isen tar över och klär in spöringarna. Det är fanimej så kallt att det nästan bottenfryser i lågvattnet. Nu räcker det för ett par dagar. Vi har i alla fall fått fisk - vilket uppenbarligen inte alla belönats med de senaste turerna.
